Utöver att kyrkans kulturarv består av vackra konstverk, säger det också något om hur vårt samhälle har sett ut och hur vi har levt. Svenska kyrkan är en av landets största fastighetsägare med sina omkring 20 000 byggnader. Av dem är cirka 3400 kyrkor. Antal föremål är svårt att exakt finna en siffra på. Tack vare Sensus Skåne-Blekinges inventeringsprojekt Sacer, som pågick mellan 2013 och 2020, kan vi konstatera att bara i Lunds stift rör det sig om över 70 000 föremål fördelat i 500 kyrkor.

– Det fantastiska med det kyrkliga kulturarvet är att föremålen finns kvar i sin ursprungliga kontext. Det är ett arv som fortfarande brukas och inte något som står i en monter på ett museum. Föremålen finns kvar i kyrkorna som ofta är öppna och tillgängliga för alla, säger Ulrika Randver, enhetschef på Sensus Skåne-Blekinge.

Ulrika är utbildad arkeolog och började på Sensus 2015 i och med Sacerprojektet. Där har hon jobbat tätt tillsammans med Hanna Severinsson som 2017 även hon började jobba på Sensus tack vare samma projekt. Genom åren har de fått höra historier om föremål som har dykt upp på de mest märkliga ställen. I början av 1900-talet hittades bland annat en akvamanil på taket av S:ta Maria kyrkan i Vä församling, där bronskannan användes för att stötta upp en vindflöjtel på kyrktaket.

En akvamanil är en liten kanna som prästerna använde för att tvätta händerna i innan nattvarden under medeltiden.

– Ofta var de utformade som djur, till exempel lejon eller riddare till häst. Idag finns tyvärr bara ett fåtal kvar och den som hittades på kyrktaket på S:ta Maria kyrkan är från 1200-1300-talet, säger Hanna, museolog och verksamhetsutvecklare på Sensus Skåne-Blekinge.

Föremål och konstverk som berättar om vår historia

I Sveriges kyrkor finns idag en över tusenårig obruten samling föremål som berättar historien om samhällets skiftningar. Hur en kyrka var utformad och utsmyckad säger mycket om hur samhället såg ut, om växlande ideal och traditioner. Under medeltiden stod antagligen de flesta kyrkobesökarna upp, kvinnorna på ena sidan och männen på andra. När bänkarna kom fick de rikaste sockenborna sitta längst fram och de fattigaste längst bak.

– Kyrkornas inventarier och arv säger något om oss, vilka vi är och vilka vi har varit. Och hur vi har förändrats över tid. Föremålen berättar om bygden och människorna som levde där, men även om internationella influenser och relationer. Ur föremålen kan vi utläsa sociala, ekonomiska, politiska och liturgiska förhållanden, säger Ulrika.

Under projektets gång då tusentals föremål inventerades, beskrevs och fotades, stötte Ulrika och Hanna självklart på föremål som stack ut lite extra.

– Jag är lite svag för krucifix, ett motiv som är det mest dominerande i den kristna bildkonsten. Genom utformningen av krucifixen kan vi även följa en intressant utveckling av synen på Jesus. Den lidande Kristus som idag är mest vanligt förekommande, uppkom först i slutet av 1200-talet. Dessförinnan gestaltades Kristus som en segerkung och människor på den här tiden möttes av en välmående Kristus med kungakrona på huvudet och upplyft, rakt och behärskat utseende, berättar Ulrika.

Möt några av Lunds stift mest spännande föremål

På Österlen i Vitaby kyrka från 1100-talet hänger ett exempel på ett romanskt triumfkrucifix, den segrande Kristus. Kronan på huvudet är av koppar med infällda, ovala bergskristaller och punsade ornament. Extra spännande är att det finns en relikgömma i huvudet.

– Det är inte ovanligt att äldre krucifix bär på relikgömmor. Ofta är det just ett hål i huvudet med en del av Jesus kors eller svepning, berättar Ulrika.

Ett annat favoritobjekt som Ulrika lyfter är tidigmedeltida dopfuntar. De är bland de äldst bevarade föremålen i våra kyrkor och tillverkades i samband med den enorma byggnationen av stenkyrkor som skedde från 1000-talet fram till 1200-talet.

– Dopfuntarna är fascinerande att titta på med alla dess figurer och symboler och det är en spännande värld som öppnar sig när man väl lärt sig att tolka dessa. Från början var de målade i starka färger och ibland kan man ana färgresterna, berättar Ulrika.

På bilden ser vi ett dopfunt gjord av sandsten från Höör i Södervidinge kyrka. Det är från 1100-talets andra hälft och är tillverkad av Mårten Stenmästare. I de flesta fall vet vi inte vem som tillverkade dopfuntarna, men den i Södervidinge kyrka bär en tydlig avsändare. På kanten finns en signering i runor "Martin mik kiardi" – Martin/Mårten gjorde mig. Mårten Stenmästare var en stenhuggare som har satt sitt namn på ett flertal av sina verk och samtliga finns i ett område mellan Lund och Höör. Det faktum att han fick tillstånd att hugga in sitt personliga namn visar att Mårten Stenmästare hade en hög status i dåtidens samhälle.

Tyget som hänger framför altaret kallas för antependium, och i Västra Ingelstads kyrka i Vellinge - Månstorps församling finns ett sådant vävt av den kända textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström. Hon är en viktig föregångare och förnyare inom textilkonsten och har haft stor betydelse för utvecklingen av kyrkliga textilier. I svenska kyrkor finns i dag mer än 200 textilier som kan knytas till textilkonstnären. Det handlar om antependium och mattor, men också om predikstolskläden, bårtäcken och bonader. Merparten av textilierna finns i Lunds stift. Märta Måås-Fjetterström hade ett genuint engagemang för kyrkorummet. När det gäller antependiet i Västra Ingelstads kyrka finns både skisser och berättelser kring hur tyget växte fram.

– Det här är ett av mina favoritobjekt jag har stött på under projektet. Det berättas att konstnären satt i kyrkan tre dagar för att lyssna till kyrkorummet, medan färger och mönster växte fram i hennes undermedvetna. Eftersom vi har så mycket historia om just den här textilen gör det här föremålet extra intressant och spännande, menar Hanna.

En annan konstnär som Hanna lyfter som återkommande jobbade på uppdrag av Svenska kyrkan är Wiven Nilsson, silversmed från Lund. Han var en av 1900-talets mest uppmärksammade silversmeder och hovjuvelerare. Wiven började smida i silver på 1920-talet och har bland annat formgett mycket nattvardsilver som är präglat av dåtidens rådande stilideal.

– Även kyrkliga föremål följer modet och Wivens formspråk är stilrent med enkelt, tydliga former. Han finns representerad i Lunds stift med ungefär 200 föremål, bland annat dopkannor, kalkar och kors. I Klippans församling finns en väldigt fin och ovanlig brudkrona signerad Wiven, berättar Hanna.

Att bruden bär en krona är en tradition som går tillbaka till medeltiden. Kronan symboliserar jungfru Maria, både som himmelsdrottning och som ung kvinna. Den äldsta brudkronan i Sverige härrör från Skepparslövs kyrka och är tillverkad av Hans guldsmed i Vä 1597. Det blev allt vanligare att använda brudkronor vid bröllop från mitten av 1600-talet.

Brudkronan av Wiven Nilsson som finns i Klippans församling är från 1951 och gjord av silver och bergkristaller.

Ett arv som behöver skyddas

Skyddet kring det kyrkliga kulturarvet har lång tradition i Sverige och regleras redan i 1571 års kyrkoordning. Redan då skulle varje kyrkas föremål ingå i en förteckning. De kyrkliga föremålen har med andra ord länge betraktats som viktiga delar av kyrkan och vårt gemensamma arv. Inventarieförteckningen är ett sätt att hålla ordning på vilka föremål en församling äger.

– Större kyrkor kan ofta samla hundratals föremål och dessa är skyddade av kulturmiljölagen. Men alla inventarier omfattas inte av lagen, även om de ingår i förteckningen. Det är inte alltid lätt att avgöra om ett föremål är kulturhistoriskt värdefullt utan det är en bedömning som görs från fall till fall, förklarar Ulrika.

Förteckningen kan också fungera som en hjälp när ett föremål behöver identifieras vid en eventuell stöld eller skada. Men det handlar även om att uppmärksamma en församlings anställda kring vilka typer av föremål som finns i de kyrkliga rummen och hur de ska tas omhand.

– Genom historien har föremål inom kyrkan gjorts av med av misstag för att man inte har vetat vad det är. Det tycker jag har varit viktigt med Sacerprojektet, det har inneburit ett kunskapslyft kring föremålen och deras betydelse för medarbetarna inom Svenska kyrkan, säger Hanna.

Sensus utbildar i Sacer

Vad menas med kulturhistoriskt värdefull kyrklig inventarie? Får man flytta inventarier mellan kyrkorna? När måste man kontakta Länsstyrelsen? Frågorna var många och skratten likaså när Hanna och Ulrika nyligen höll en utbildning i databasen Sacer för inventarieansvariga i Kropps församling i Helsingborg.

– Vi har stor erfarenhet av att arbeta med och utbilda i Sacer och erbjuder utbildningen till samtliga stift i Sverige, säger Hanna.

– Tillsammans med församlingarna skapar vi förutsättningar för att det kyrkliga kulturarvet bevaras för framtida generationer, avslutar Ulrika.